"Efter Juholts intåg drömmer sig mången socialdemokrat åter till Rörelsens glansdagar. Det är lätt att glömma att luften i det gamla (S)verige stod stilla, mättad av konsensus.
Året är 1982. Olof Palme väljs till ny socialdemokratisk statsminister i Sverige. Hans parti, SAP, får 45,6 procent av rösterna. Näst störst är Moderaterna, som landar på något mer än hälften, 23,6 procent.
När de vaknar på morgonen efter valet kan svenskarna alltså konstatera att Socialdemokraterna återkommit till makten i ett land som trots sex års borgerligt styre varit socialdemokratiskt hela tiden. De tre borgerliga regeringspartierna har mest ägnat sig åt att gnälla på varandra, positionera sig i förhållande till S och pumpa in skattepengar i blödande industrier.
När de borgerliga partierna kom till makten, 1976, konstaterade Palme sakligt tvivelaktigt men taktiskt smart att de kommit till ett dukat bord. Fram till 1982 års valförlust lyckades de tre partierna inte tillföra många rätter. Möjligen flyttade de några av tallrikarna ett par centimeter närmare bordskanten.
Det mesta är sig alltså likt denna höstdag 1982. Svenskarna har förmodligen följt valet i någon av de två tv- eller tre radiokanaler som tillåts i Sverige. På morgonen skickar de i väg sina barn till den skola som ligger närmast bostaden, oavsett om barnen trivs där eller inte
.
Om föräldrarna är med i ett LO-fack är de också automatiskt medlemmar i Socialdemokraterna. Jobbar de på en offentlig myndighet är sannolikheten stor att deras chef också är socialdemokrat.
Faktum är att hela livet vid den här tiden kan levas ganska bekvämt under en mjuk S-filt. Man går i blöjor in i Unga örnar, därifrån vidare till SSU och en karriär i facket eller partiet. Är man mindre intresserad av politik finns ändå ett koppel av aktiviteter, från körsång till studiecirklar, som kan ske i Rörelsens varma famn. I kommunerna finns osynliga men sega trådar mellan näringsliv, tjänstemän och politiker som alla svettats i samma folkrörelsebastu.
Och det är säkrast att medborgarna trivs. Om någon får för sig att bryta konsensusen och anmärka alltför högljutt på denna tingens ordning riskerar de att av Olof Palme anklagas för att tillhöra ”hatets och illviljans kolportörer”.
Samtidigt jobbar den nya Palmeregeringen på med att införa löntagarfonder, inviga biståndsfabriken Bai Bang i Nordvietnam, gratulera pursossen Alva Myrdal till Nobels fredspris och anklaga Moderaterna för ”korstågsanda i syfte att befria Östeuropa”.
En del har hänt sedan dess. I dag ses det som en framgång för S om Juholteffekten pressar upp partiet från 28,5 procent till 29,6. Vårbudgetdebatten i riksdagen kommenteras med generade leenden över hur klent motstånd den borgerliga regeringen får.
Just då kan det vara läge att påminna om ett Sverige för inte alls länge sedan. Nytillkomna läsare kan ha svårt att förstå exakt hur starkt Socialdemokraterna i decennier präglade hela det svenska offentliga livet – och en stor del av det privata.
Kanske till och med en del socialdemokrater kan tänkas hålla med om att det finns poänger med att alliansen kom till makten. Om inte för politikens skull så i alla fall för det luftombyte, livsviktigt för ett vitalt politiskt klimat, som blivit följden.
Kom till makten – och återvaldes. Nu har alliansregeringen arbetsro och mandat att verkligen fortsätta arbetet för ett annat Sverige. Hittills får man säga, inte minst med budgetdebatten i färskt minne, att betyget är väl godkänt."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar